Billings, Montana

Jag har aldrig gråtit så mycket som de senaste +48 timmarna.
Och därför en ganska suddig bild från mitt lilla rum.
Men vet ni vad? Mitt emellan de där tårarna, och knivhuggen som blodigt skär i mig då och då, så känns det bra att vara här. Jag vet inte varför jag är här än. Kanske kommer jag inte fatta det förrän om 25 år. Men nu är jag här, in the middle of nowhere... På sista flyget igår, mellan Minneapolis o Billings sa killen bakom mig: nu känns det att man är på väg hem, kolla det syns inga ljus från marken, inte ens vid landningen...

Christian har hälsat på sin farmor idag. Hennes sinne är inte helt skärpt längre, men hennes hjärta och skratt verkar leva ungt.

Alla är amerikanskt jättetrevliga. Det finns sex svenskor i Rockys fotbollslag, skönt att möta. Idag har jag gjort min första walmartstorhandling. Otroligt.

Ni får gärna be! Be om kraft att orka, för oss båda. Att vi kan falla fullständigt i Kristus (det finns verkligen ingen annanstans att gå). Be också gärna att jag ska få en nära vän här.

Jag älskar er!
ps. var inte oroliga för att mitt rum ska fortsätta vara så stökigt och omysigt - jag kom ju för mindre än ett dygn sen!