fram med bottenskrapet

Lyssnade på en predikan igår som talade om detta:
"Jesus save me - from your followers".

Min favoritbok som liten var "Nussekudden". Jag har nog läst den 200 gånger tror jag. Det handlar om en pojke som glömmer sin "Nussekudde" på dagis, Nussekudden - som är nödvändig för att han ska somna. Hans pappa gör inbrott på dagiset för att ta tillbaka kudden och blir gripen av polisen... yada yada... (mer om nussekudden nästa inlägg, nu över till det jag tänkte skriva om).

En annan favoritbok som revolutionerade mitt liv (mer än Nussekudden), sprängstoff helt enkelt, är Bildfaktorn av Magnus Malm. Det är nog femte-sjätte gången jag läser den nu. Den talar om att vara äkta. Att komma till Gud med allt vi bär på. Inte bara det fina och polerade, inte det som vi ser som "andligt" och "fint". Malm talar om att äkta "andlighet" (i den mån man ska använda det ordet) är att kliva in i allt trams vi är och börja prata med Gud om det. Många gånger använder vi andlighet och polerade fasader för att trycka ner och ignorera känslor, längtan, sår, besvikelser, osv. Malm menar att det äkta mötet med Gud är när vi kan komma med allt vi är, hela paketet, det ruttna och det fina, och säga - "well, this is me. Do you want me in your gang?".

Tror att detta är Det Stora Problemet. Vi, "the followers", går inte i ärlig närkamp, varken med Gud eller människor. Jag förstås verkligen att människor som inte är med i en församling ryggar tillbaka inför våra vackra fasader och vårt polerade yttre. Jag säger (med Magnus M i ryggen) - "Fram med bottenskrapet i våra liv!". Inte i något slags "gottande" i eländet eller sentimentalbladder - utan i en förväntan i att när vi tar fram det kan Gud göra något åt det.

Well. That´s that.
/C